Fatme Megahid höll tal för kampanjen på Vänsterpartiets demonstration i Göteborg på 1 maj
Första maj är arbetarnas dag.
Det är dagen vi går ut på gatorna och tar plats i staden. Det är dagen vi firar det arbete som gjorts. För lika rättigheter. För solidaritet över nationsgränserna. För villkoren på våra arbetsplatser. Det är stolta ord och det är en stolt tradition, och kampen för lika rättigheter är viktigare än någonsin.
I Sverige lever en stor grupp människor som helt saknar de mest grundläggande rättigheterna. Vars röst sällan hörs men som ständigt är närvarande. Människor som jobbar, men som aldrig kan räkna med att få ut nästa lön. Människor som blir sjuka, men inte självklart har rätt till vård. Människor som utsätts för brott men inte kan göra en polisanmälan. Det handlar om legal status. De fyra sista siffrorna i ett personnummer. Och det finns grader i helvetet.
När Ain’t I a Woman startade för ett år sedan i Göteborg var våldet och rättslösheten som är många papperslösa kvinnors vardag en icke-fråga. Det är kvinnor som arbetar bakom stängda dörrar. Det är kvinnor som utan arbetskamrater är utelämnade åt hot, utpressning och sexuella trakasserier. Det är kvinnor som tvingas stanna i farliga relationer eftersom de nekas plats på kvinnojourer. Men idag talar vi. Och vi får svar.
Tack vare en motion från vänsterpartiet kan papperslösa kvinnor i Göteborg söka skydd på kvinnojourer. Men det räcker inte. Vi vill att rätten att söka skydd undan våld ska gälla i hela landet, inte bara här. Vi vill att Kvinnofridslagen ska överordnas Utlänningslagen – så papperslösa kvinnor vågar anmäla brott.
När vi talar om lika rättigheter och solidaritet över gränserna måste vi också kämpa för att det ska gälla alla. Och vi kommer att fortsätta outtröttligt. Idag och alla dagar.
Glad första maj.
Ain't I a Woman 